Min mormor är ganska dålig för tillfället. Kanske är det därför jag börjat tänka en del på det här med livet och tiden, på början och slutet. Det är väl förunderligt ändå, att vi alla en gång fötts och varit små, och att vi alla går mot döden. Det är helt enkelt livets gång. Det är underligt hur tiden känns i olika lägen. För två år sen hade vi ingen Elliot. För ett år sen var han så liten, så liten. Jag kan inte fatta hur fort det gick från att han drunknade i sina bodies i storlek 50 till att han nu springer omkring, leker och pratar. Samtidigt som det känns som att han nyss kom kan jag inte fatta att det fanns en tid utan honom, det känns som att han varit en del av vårt liv alltid.
När jag tänker tillbaka på mig själv för fem år sen känns det ganska mycket som igår. Även om jag har mognat och förändrats ser jag ungefär lika dan ut och kan tyvärr inte så galet mycket mer. Om fem år har Elliot börjat förskoleklass, lärt sig extremt mycket, vuxit och utvecklats. Det är underligt det där... livet. Och jag slås av hur jag vill lära mig att leva NU, njuta av det som är NU. För det kommer inte igen.
och vad det gäller mormor... det är skönt att veta att hon alltid, och genom allt, har en vän vid sin sida, någon som går med henne genom döden in i evigheten.
