tisdag 29 september 2009

å publiken jublar

För Eli är det just nu väldigt viktigt att pröva om man kan sitta i saker; små lådor, grytor, garderober, leksaker och annat som liksom har ett hålutrymme. Jag och David ser detta som en fantastisk möjlighet när det gäller framtiden. Vi tror han kommer håva in mycket cash när han blir en känd sittaiomöjligasakerkonstnär. Ibland, när vi tillåter oss drömma om hans framtid, kan vi se en hel värld som sitter spänd av förväntan. Det enda som visas på tv och som alla, oavsett nation, har väntat på: Elliot Cruz ska göra det man så länge trott var omöjligt. Alla som ser håller andan. Speaker rösten säger med spänning i stämman: "det vi nu ska se har aldrig förut lyckats och det är absolut inget man bör pröva hemma. Vi ska nu få se den store Elliot sätta sig i.... trumvirvel... en FINGERBORG!"
ja, så där går tankarna ibland. Men, vi lägger ingen press på Eli. Han får välja själv... drömma tillåter vi oss dock att göra.

måndag 28 september 2009

ingen som minns?

Ärligt talat, är det verkligen ingen mer än jag som minns Nisse och Klara? var det bara stackars jag som tvingades uthärda detta program under sjuka dagar? vad gjorde ni andra? hade ni sån där videofilmslyx varje gång? Eller var ni aldrig sjuka? känner att jag behöver svar...

måndag 21 september 2009

bloggpaus

Jag tar en veckas bloggpaus. På återseende!

fredag 18 september 2009

minns ni?

Visst minns ni Nisse och Klara; UR-s barnprogram? Det enda som gick om dagarna när man var liten och sjuk (då tyvärr inte tillräckligt sjuk för att få gå å hyra video och videofilm).
Och visst har ni oxå gjort kopplingen? Lika som bär!

torsdag 17 september 2009

barnuppfostran

Ibland känner jag mig som en ganska oplanerad och inkonsekvent mamma. Det gäller mycket. Framför allt gäller det maten.
Fast jag har faktiskt skärpt till mig lite. Elliot får till exempel inte äta mat från golvet. Inte ens om han slängt ner den där. Inte ens om jag för några sekunder kan tänka att om han äter det får han ju i alla fall i sig nåt. Inte ens då. Inte ens om det är macka, då tar jag ju självklart upp den å lägger tillbaks den på bordet i stället. Det tycker jag är bra. För mat äter man ju från bordet. Nån hyfs ska det väl ändå va.
Det tråkiga i det hela är att behöva ta fram alla städattiraljer efter varje måltid. Hade jag ju inte behövt om jag inte skärpt mig.

så nära...

Det här med hus, bostadsrätt, boende, budgivning, det tar på krafterna kan jag be att få tala om. Häromdan la vi bud på ett hus. Budet gick upp. Vi la bud igen, och så höll det på till kvällen. Då hade vi det högsta budet. Sen hörde vi inget mer. Kära nån vilken spänning! jag gick som på nålar å bara väntade på att telefonen skulle ringa, försökte hålla mig sysselsatt med idol och annat. Försökte, allt vad jag kunde att inte börja hoppas. Fast det gör man ändå. Det går liksom inte att hindra dom där tankarna. Började dock inte möblera rummen i huvudet. Lyckades sova på natten. Klockan elva fick vi tag på mäklaren. Ett nytt högre bud var lagt. Å där stannade vi.
Klart jag blev besviken. Allt annat vore lögn. Men, framför allt är jag jättetacksam för att vi inte fick det. Faktiskt. Vi hade verkligen bett till Gud om hans ledning. Känt att vi skulle stanna vid den summa vi gjorde. Å jag är övertygad om att Gud har nåt annat bättre för oss.
Jag är glad över att vi slipper ta såna här beslut själva. Att vi kan lita på att vi har någon som vet allt och önskar oss allt väl, med i allt. Annars hade vi nog aldrig vågat.

måndag 14 september 2009

tänk att...


Eli har precis börjat snurra runt. Gärna till musik. Samtidigt slänger han bak huvudet och skrattar. Inte så mycket åt att det är roligt att snurra utan liksom åt sig själv, åt hur rolig han är. Sen ser han att jag skrattar och skrattar ännu mer. Tänk att det alltid är lika fascinerande att se honom upptäcka nya saker. Tänk att man aldrig tröttnar på att se honom skratta, leka, gosas, kramas, sova, härmas, le.

Tänk att en liten människa kan få själen att dansa och hela hjärtat att smälta av lycka. Tänk att bara en liten tanke på att nåt skulle hända honom får samma hjärta att stanna till och börja gå sönder så man måste sluta tänka på det för att överleva. Tänk att man kan älska någon så mycket att det känns som att hjärtat, kroppen, tanken, alltet helt enkelt inte räcker till.


För mig är det en omöjlig tanke att den kärleken inte skulle ha ett ursprung i en ännu större kärlek...

torsdag 10 september 2009

the bat, the rat, the monkey

David hävdar att jag härom natten låg med händer och fötter i luften och att jag, på hans fråga om vad jag höll på med, sa: "så här kan en leopard se ut...tsssssss...."
Jag funderar lite på om han ljuger... eller om det kanske är ett tecken på att jag ska börja med sån där karate där man leker djur och slåss (som den där killen i waynes world 2)...

måndag 7 september 2009

den mest romantiske mannen?



Min man och jag är bra på mycket; skratta ihop, äta mysiga middagar (som han lagar), ge varandra fina kommentarer, ja helt enkelt visa varandra vad kärlek är. Nåt vi däremot inte är så hemskt bra på är att vara sådär filmiskt romantiska. Ni vet när man ser varandra djupt i ögonen och säger nåt poetiskt välklingande samtidigt som man sakta lutar sig mot varandra och avslutar med en öm men passionerad kyss. Det är som att vi liksom aldrig lyckas. Häromdan trodde jag dock att ögonblicket äntligen var här:




David står och gör sig iordning i badrummet. Jag kommer in, slår mina händer runt hans bröst, tittar på honom i spegeln, möter hans blick samtidigt som jag berättar för honom att jag älskar honom. Han tittar in i mina ögon och bekräftar sin kärlek till mig. Man riktigt känner hur fint allt är så jag säger än en gång (lite så där långsamt och med eftertänksamhet så att orden ska få riktigt djup): jag älskar verkligen dig David. Varpå David svarar: Ja, och det skulle du göra även om jag hade manboobs.




tack david...

torsdag 3 september 2009

vad har hänt?

Vad är det för fel på mig? jag kollar på ett program om Barack Obama å känner hur ögonen vattnas. Min spontana reaktion är att slå mig för bröstet och säga: "vilken fin man han är", men jag hejdar mig turligtvis. Jag lyssnar på den relativt löjliga barnsången Bamsefar och genom mig går en rysning och jag blir lite smått rörd. Den där Bamsefar, han verkar ju så go, förvånas jag över att tänka.
Jag har tydligen blivit helt genomblödig...

för att klargöra.

kanske borde varit lite mer tydlig med min ironi i förra blogginlägget. Förlåt... blir dock glad över kommentarer jag får men det är inte därför jag skriver...och, ska kanske tillägga att jag givetvis inte ser ner på dom som skriver sin status på engelska, snare tänkte jag att min lilla avundsjuka skulle lysa igenom. Jag ser det nämligen som nåt stort och berikande att ha många internationella vänner (hade gärna haft fler, men är inte så berest). Så, hoppas jag förklarat mig tillräckligt =)

Nähe, plikten kallar... torka snor på en mycket förkyld liten Eli...

onsdag 2 september 2009

oh yes, so international

Jag har sett att såna där lite mer internationella, häftiga, beresta människor på facebook skriver sin status på engelska. Jag har nu funderat på om jag bör börja blogga på engelska. Då kanske jag skulle få lite mer bloggpoäng och stiga i grad i bloggtävlingen. Kanske skulle till och med jag få lite fler kommentarer! Jag menar, det är ju de som visar vilken tävlingsposition man har; ju fler kommentarer desto högre grad. Och när man hållit på ett litet tag med bloggande, liksom jag har, vill man ju vandra uppåt.
Det tål att tänkas vidare på...