"På spaning efter den tid som flytt"-Marcel Proust... en vacker titel. Så känner jag mig ibland; på spaning efter den tid som flytt. Just nu är det kväll. Elliot sover, David försöker sova, mina tankar far omkring som ett virrvarr precis som vanligt om kvällarna. De tycks inte vilja komma till ro. Ofta ligger jag och tänker på det som varit och det sista har jag tänkt ganska mycket på min morfar. Jag saknar honom. Jag saknar hans jakthistorier och berättelser om barndomen, klädaffären och mycket annat. Jag tänker på den där dagen strax innan han dog när han försökte säga något till mig men jag hejdade honom eftersom det verkade ta så mycket på hans krafter och han var svag. Jag undrar vad det var han skulle säga. Ibland önskar jag att jag kunde åka tillbaka i tiden och få uppleva det som varit. Jag gör det ganska ofta i minnet. En god vän till mig kallar mig bakåtsträvare, lite smått på skämt. Jag hoppas inte jag är det. Kan bara ibland känna en så stark saknad efter då. Till exempel känslan av att bli omstoppad i soffan av morfar. Lukterna i lägenheten, ljudet av hans tofflor lite smått hasande mot golvet. Även om jag minns med glädje gör det ändå lite ont i mig när jag tänker på det; att det hör till dået och aldrig kommer igen. Det är väl det som kallas vemod. När jag tänker på morfar blir jag dock så glad över vissheten att jag kommer få återse honom ; han hör inte bara till då utan kommer även vara en del av sen.
nu när jag rensat upp lite i tankarna ska jag försöka sova igen... å sluta skriva så david kan sova =)
God natt...
2 kommentarer:
Sådan kan jag med vara ibland, att man vill återfå det som varit. Men det är då det är så skönt att veta att man i framtiden kanske ser tillbaka på där man är just nu och önskar att man vore där.. & att du får träffa din morfar igen är ju bara underbart =) Erat möte bland änglarna kommer bli en fest! =) Ta hand om dig Maria, du betyder mycket för många.
Nu vet jag inte hur länge sen det var din morfar dog men för mig är saknaden efter min farmor som dog för fyra år sen fortfarande stark emellanåt. De första två åren var tänkte jag jättemycket på henne och ännu ser jag tillbaka på den tid som varit med lite vemod. Jag saknar förutom farmor allt det hon var och den tidsepok som hon var ett barn av. När farfar dog var jag 17 och det kändes inte lika definitivt eftersom farmor fanns kvar och bodde kvar i huset. Nåt jag tänker på ofta och som faktiskt inte bara hör till minnena är att åka och knacka på dörren till deras hus och se om känslan finns kvar eller om den är helt bortrenoverad. Frågan är om jag kommer bli besviken och det i så fall är bättre att bara minnas...
Skicka en kommentar