det är bara att acceptera...

... att man inte längre är sin egen chef. Idag har jag, sonen och mannen varit på IKEA. Tanken var att vi skulle åka dit vid kvart i tio. Vi var helt redo, påklädda och färdiga när Elliot bestämmer sig för att det nog skulle passa bra att göra sina behov, så att säga. Ja å då är det ju helt enkelt bara att ta av ungen kläderna och byta på honom. Sagt och gjort. Det går ju fort tänkte vi; vi är ju två, det är ju bara att slänga av blöjan, få på en ny och sen åker vi. Väl av med blöjan, ren och klar att kläs på, bestämmer sig givetvis Ellis för att: jag ska nog bajsa lite till, och lägger av en rejäl laddning på skötbordet. Det vara bara att rengöra igen men så lagom till att blöjan skulle på väljer skitungen (så känner man i alla fall just i det läget=) att braka loss ordentligt; på mina byxor, jacka och skor och på hela Davids hand. Fräscht! Det är ju bara att skratta åt eländet. Ungen är ju givetvis helt överlycklig och ligger och ler på skötbordet (det är ju inte för intet som vårt kära barn har många namn; såsom Elli mac Smelli, sir smellalot, sir poopalot mm.). Verkar vara ren och skär skadeglädje! Jag tror att bebisar egentligen är mycket mer överläggande i sitt kiss och bajsande än vi anar. Åtminståne verkar våran vara det. Detta är inte första gången vi blir mer än en halvtimme försenade på grund av liknande händelser. Det är som att han liksom försöker göra ett statement: Det är jag som bestämmer! och okej... så får det väl vara. För tillfället i alla fall... vi ska nog ta över makten tids nog...

Det blev mycket prat om bajs... men så är det ju när man är småbarnsförälder... Nu ska jag försöka få upp nåt av det vi köpte på ikea. För vi kom ju faktiskt iväg till slut och då hade skitungen förvandlats till ett underbarn som var nöjd hela shoppingturen =)