nämnvärt

ville bara säga att man i förra inlägget själv får välja om man vill läsa diskmaskins-hitler eller diskmaskin-shitler. Upp till var och en liksom....

Hmf

tydligen får man inte packa diskmaskinen så här. Tydligen är jag gift med diskmaskinshitler.

confessions

söndagkväll. Helgerna går alldeles för fort. Jag bär på ett gnagande dåligt samvete över att inte riktigt räcka till. Helgen är ju familjetid. På helgen ska man göra roliga saker tillsammans. Helgen ska inte vara full av skrik och en slutkörd mamma som helst bara vill sova. Storebror blir hyschad, anklagad, tillsagd. Det är inte så att lillebror tar all tid det är liksom bara så att sen han kom är bägaren full och minsta lilla får den att rinna över... och så hör man sig själv... och skäms. För man inser att man låter exakt lika dant som treåringen, fast man är vuxen.
Jag går dock och lägger mig tacksam ikväll. Tacksam för min fantastiska familj. Tacksam för mina underbara barn och min man med övernaturligt mycket kraft. Framför allt mest tacksam för Jesus. För att jag inte behöver gå in i en ny vecka med fortsatt dåligt samvete. För att jag kan lägga av allt mitt dåliga samvete inför honom. Tacksam över att jag inte behöver möta den nya veckan med egen kraft utan med den kraft han ger. Tacksam för det tålamod han ger, den vishet, den vägledning jag behöver för att leda mina barn rätt. Så tacksam....

lördagmorgon

Den här lördagen började, som sig bör och liksom alltid hos familjen Cruz, med att treåringen vaknade halv nio. Med ett leende på läpparna och tyst tassandes smög han sig in i föräldrarnas sovrum och viskade: "mamma och pappa, är ni vakna?". Ja, svarade föräldrarna varpå han försiktigt kröp upp i sängen och överöste dem med pussar. Mamman hämtade den glade bebisen som mötte henne med världens största leende och så var hela familjen uppe. De stassade ner för trappen; mamman nyduschad och härligt doftande, iförd en vackert skimrande morgonrock, pappan i vinröd morgonrock med pipa i munnen, barnen iklädda ljusblå randiga flanellpyjamasar och med förväntan i blick. De möttes av ett nydukat köksbord som den trevlige tomten, vilken har sin hemvist under familjens trädäck, hade dukat. Alla hade fått ägg med rätt koktid, bredda smörgåsar, yoghurt, flingor och de mest delikata frukosttillbehör man kan tänka (för tomten, han har koll). I bakgrunden hördes morgonstämning från peer gynt och barnen hummade med harmoniskt.

Den började inte alls med att treåringen vaknade alldeles för tidigt och blev förvisad till nedervåningen och bolibompa varpå de ansvarslösa föräldrarna fortsatte sin sömn (den de behövde efter en kass natt och som kändes lika nödvändig som luften för deras lungor). Frukosten behövde inte plockas fram under treåringens skrik och gnäll över att två timmars bolibompa kommit till sitt slut. Frukosten fortsatte inte under mer skrik från båda barnen, den ene för att bolibompa var slut, den andre för att det tydligen är så man låter när man äter frukost byggt på emipiriska studier. Mamman luktade inte kräks och pappan satt inte i endast kalsonger.

tada

Min treåring kan ge ett korrekt svar på vem som har komponerat Humlans flykt. Det beror på att han är smart och har intelligenta föräldrar. Det beror inte på att han har fått titta på tok för mycket på små Einsteins. Absolut definitivt inte.

Delikatess med finess

Kolla här då! Hädanefter titulerar ni mig fru cruz- innovativ gourmet om jag får be.

wööördfjud

Tittar på telefonen varje minut. Ingen gensvarar. Tydligen har folk ett liv. Blir lite arg på det. Lite som man blir arg när inte internet har alla svar. Allt ska kunna hittas på google. ALLT. Så är det bara.
Nu måste jag cheka mobben...