söndagkväll. Helgerna går alldeles för fort. Jag bär på ett gnagande dåligt samvete över att inte riktigt räcka till. Helgen är ju familjetid. På helgen ska man göra roliga saker tillsammans. Helgen ska inte vara full av skrik och en slutkörd mamma som helst bara vill sova. Storebror blir hyschad, anklagad, tillsagd. Det är inte så att lillebror tar all tid det är liksom bara så att sen han kom är bägaren full och minsta lilla får den att rinna över... och så hör man sig själv... och skäms. För man inser att man låter exakt lika dant som treåringen, fast man är vuxen.
Jag går dock och lägger mig tacksam ikväll. Tacksam för min fantastiska familj. Tacksam för mina underbara barn och min man med övernaturligt mycket kraft. Framför allt mest tacksam för Jesus. För att jag inte behöver gå in i en ny vecka med fortsatt dåligt samvete. För att jag kan lägga av allt mitt dåliga samvete inför honom. Tacksam över att jag inte behöver möta den nya veckan med egen kraft utan med den kraft han ger. Tacksam för det tålamod han ger, den vishet, den vägledning jag behöver för att leda mina barn rätt. Så tacksam....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar